Jag beklagar att jag inte kan behaga dig och att du tycker att min mage putar ut förmycket. Men vill du veta en sak I DONT GIVE A FUCK! Och då kanske du undrar varför jag ens skriver om detta jo de ska jag berätta för dig och er alla anda.
Jag är INTE perfekt
Jag har tidigare i mitt liv haft ätstörningar, vilket var ett totalt helvete, men jag har kommit ifrån det.
Jag jobbar på mitt självförtoende VARJE DAG!
Jag tycker iallafall att jag är snygg.
Och visst krisitera gärna, men ge fan lite konstruktiv kritik i så fall
Som alla andra har även jag mina dagar, det är många sömn lösa nätter när jag ligger och funderar på livet. På bloggen, och vad jag vill. Många gånger tänker jag, nej nu stänger jag ner denna blogg. Jag skiter i allt! Säger upp mig, flyttar till haparanda och byter telefon nr och namn.
Men så pratar jag med mina vänner, får ett samtal av morsan på luren, pratar med Ludvig eller läser era kommentarer, och så faller så många bitar på plats igen.
Visst jag vet inte vad jag vill göra med mitt liv, jag är en enda stor ångestklump som går runt, MEN DE ÄR OKEJ!
Man behöver inte ha svaret på alla livets frågor och man kan vara nöjd med det man har, medans man kämpar sig uppåt och mot sina mål.
Så nu vet ni det!
PS: Vill du komma i kontakt med mig kan du alltingen gilla bloggen (du hittar en gilla knapp i vänstra hörnet), eller maila mig på [email protected]
Stora planer på G. Nej men jag känner verkligen för att ta tag i saker och ting nu. Satt länge uppe igår och pratade med Ludvig, vågar man? Är det värt de? Ja, fan vågar man aldrig försöka kommer jag ångra mig ännu mer, mer än om jag försökt och de går och helevete. Går nu allt som planerat (?) så är de ju as bra! Går de inte bra, kan ja iallafall stolt se tillbaks på den här tiden och säga, "men jag försökte iallafall följa mina drömmar".
Om det är något som iallafall jag behöver så här i höstmörkrets tider så är det självpepp på hög nivå. Själv pepp istället för höstdepp! Den bästa självpeppen jag vet är musik, musik har en konstigt förmåga kunna styra fåra känslor så otroligt mycket. Den kan få oss att känna oss, små och ynkliga, stora och starka, glada och ledsna. Så när jag känner lite tvivel på mig själv vad lyssnar jag då på?
Denna så klart!
"Nobody is perfect but I'm pretty fucking close and I'm here to give you all a heavy heavenly dose I think you'd better listen 'cos I know who you are and I think that you should treat me like a superstar because I'm more than just a human I'm a gift to all of you"
...
"What's wrong with being self possessed? Nobody's satisfied with being second best I've got the gift and I know that I'm blessed and I've got to get it off my chest
I'm the biggest the best better than the rest, better than the rest "
Egoina gör det, och Paow gör även hon ett gott försök att rädda alla Sveriges flickor från hets bantning och lår som inte går ihop.
Men är vi verkligen så dumma?
Så dumma att vi först bantar ner oss för att den ena säger de, sen tar vi en hamburgare dagen efter bara för att någon annan säger att de nu är de okej att se naturlig ut?
Egentligen är det fan inte median som är sjuk, och gör oss sjuka, det är vi själva som är sjuka.
Sjuka nog att kunna ändra uppfattning om saker på 5 min bara för att en tjej med x antal läsare säger att vi ska de. Lite Hitler varning på den? Hjärntvätt på högsta nivå.
Nej, nu börjar jag ledsna ordenligt på dessa smal och porrigt mulligt kampanjer vi sprider runt på nätet!
Kan vi inte bara tänka själv för omväxlings skull?
Nej, från och med nu ska iaf jag börja vara nöjd med min kropp!
Jag misstänker att den del människor kanske undrar varför jag valde att lägga ut den inlägget som jag la ut igår. Jag vet nämligen att den del både nära, kära och främmande människor tittar in här lite då och då och här har ni eran förklaring. Jag skämms inte för det som hänt!
Precis som alla andra människor har jag mina otroligt dåliga dagar (går dagen var en av dem). Dagar jag vill krypa in i en stor grotta, och bara dra en stor sten framför dess öppning. Men det gör jag inte. Jag sätter mig inte heller med 2st chips påsar, glass och mackor längre. Jag tar istället en jävla massa cigg med mig ut och tar en lång promenad i naturen för att avreagera mig. Varför jag kände behovet av att lägga upp detta inlägg nu var för.
1. Påminna mig själv om att det har vart värre, och jag har överlevet det.
2. Jag tänker aldrig låta mig själv hamna i skiten igen, ALDRIG!
3. Det är som en egen terapi, man bearbetar saker och ting olika snabbt och nu är det tillräcklig långt borta för att jag ska våga nypa i det med tång och tänka på vad som egentligen har hänt.
4. För jag vet att de finns så många tjejer och killar där ute som sitter i samma sits jag satt i då nu. Ni är inte ensamma och jag vill även hälsa er att vill man, vill man bara tillräckligt jävla mycket (ursäkta språket) så kan man klara vad som helst!
"Det är en smärtsam upplevelse att aldrig kunna äta tillräckligt. Det är en smärtsam upplevelse att äta så mycket så att kroppen själv säger ifrån och man spyr upp det i te koppen. Men trots denna totala ologik mår man någonstans bättre av att ständigt känna hungerns krafter slita sönder en psykiskt och fysisk. För så länge man känner hunger är man säker på att man inte ätit för mycket.
Men när de väl då händer. Man äter så mycket att kroppens sista utväg är att själv skapa en reflex så att man spyr tills den är nöjd. Då vet man. Då vet man att resterande dagar i veckan kommer man låta hungern ta över igen. Göra sig igenkänd, bara för säkerhets skull.
Va jag längtar efter att få äta en pizza, en hamburgare eller kanske till och med Kina mat. Men makten är inte längre min. Jag kan inte längre äta något av det goda. Istället isolerar jag mig med det ända jag vet och kan. En tv och en skål med osötad müsli. Jag önskar jag kunde vara som alla andra. Jag önskar jag kunde älska, skratta och gråta.
Och jag hoppas att den jag älskar inte kommer lämna mig pga av detta."
Tänk så mycket som kan hända på bara ett par år. Tänk att all skit man tagit emot, alla vänner man mist och tårar man gråtit, tänk att det gjort en till en starkare person idag. Det är känns helt sjuk att idag sitta och läsa igenom gamla dagboks texter, hela kroppen fylls av den oron och smärtan som fanns då. Men nu tänker jag aldrig låta mig hamna där igen, och med stöd från vänner av och familj kämpar man vidare dag för dag mot det nya friska underbara livet!
Fan vad man känner sig grym! Efter flera veckors "vila" eller heter det kanske lathet,(?) tog jag igår första steget mot ett hälsosammare liv igen! Upp på crosstrainern i 25min, sen träna med de färgglada banden för ben och armar!
Här går det undan!
25 min senare, är det färgglada banden som gällde!
Då var man på väg hem, ska försöka träna idag om jag orkar. Känner det efter denna helgen är jag upp svullen som en liten boll och behöver verkligen röra på mig! Har ju inte tränat nu på ett tag pga av sjukdom så nu jäklar är det dags att tag i detta igen!
BRUKAR DU TRÄNA?
Mitt mål är nu att försöka träna minst 3 gånger i veckan iallafall!
Funderar på att göra denna texten på höger underarm som en tattoo, va tror ni om det? Det jag även ett budskap jag vill förmedla till er, och mig själv. Texten säger egentligen allt. Stanna bara upp ett tag lite då och då och tänk efter, påminn dig själv om att du är en underbar person som förtjänar det bästa, och låt ingen annan säga någonting annat!
Då var man hemma efter ha suttit och dragit upp hela mitt liv inför två främmande karlar i lite över 2 timmar. Galet påfrestande både psykiskt och faktiskt fysiskt. Men nu är det gjor,t och vi får se vad som händer framöver. Det gick igenom allt från barndom till sexliv, vilket var sådär kul att snacka om med en drygt 30 årig och en runt 60 årig man som sitter på varsin stol framför en och bara väntar på att få ett bra svar.
Nu vill jag bara färga håret med, men min frisör säger att jag inte kan göra det på ett tag :(. Färgat mitt hår sedan jag var 12-13 och nu mår det inte alls bra och behöver vila lite...
